Vad är egentligen ensamhet? Min mamma sa alltid till mig att vi föds ensamma (?) och vi dör ensamma (?)
Det har lixom följt mig genom livets alla stadier. Jag vet inte om jag håller med. Eller så gör jag det.
Vi är nästan alltid omringade av människor. Av energier och av ett konstant flöde av information. Från det att vi är mycket små. Tills vi - väljer att stänga av. Eller välja bort. Och vad sker då? Blir vi ensamma? EnsammARE?
Många jag talar med berättar om ensamhet mitt i gemenskapen. Jag ber dem välja om.
Att välja bort kan också vara att välja sig själv. Att våga sitta i stillhet så som vi lärt oss som gått otaliga kurser och utbildningar i mindfullness och yogan snåriga kunskapsskola. Har det gett resultat? Kortsiktigt ja. Långsiktigt? Nej.
Vi kommer alla ändå följa den väg som stakas ut framför oss. De prövningar vi ska möta. De tankar vi väljer att föda våra själar med. Men något har jag lärt mig.
Att stå stadigt i någon form att vetskap. Att vi alltid kanske är just ensamma. Men kan vara tillfreds med just det.
Vi är ensamma i våra huvuden. Om vi låter strömmen av tankar ta formen av andetag istället. Låter tvivel bli till daggdroppar på ett blad en stilla morgonstund. Om vi låter andetagen vanda hela vägen ner. Till toppen av vår existens och sedan hela vägen upp igen .
Vart hamnar vi då? I ensamhet eller medvetenhet?
Det jag iallafall vet. Är att jag trivs i ensamheten. Eller medvetenheten. Att jag mår bäst av att inte bli distraherad av giftet vi tillåtit oss kalla vardag. Med det konstanta flödet av digitala medier och jagande av egot.
Att jag mår allra bäst när jag får styra mitt egna liv. Min egna tid.
Mina egna tankar. Det är inte alltid lätt. Men det är en praktik jag utsätter mig för dagligen. Tänka om. Tänka stilla. Låta bli att göra just det som hela världen bett mig göra sedan jag föddes.
Passa in.
Comments