top of page
Writer's pictureEmilia

En julesaga

Hon går barfota genom snön .


Varje december rullar den in. Den blöta yllefilten. Inte alltid för den delen kall. Ibland kvävande varm. Men - Ibland oxå isande som en vinternatt. Hon vet när den kommer. Hon vet när den torkar upp och avlägsnas.


Historien spelas upp. Minnen som format Henne. Hon blir extra känslig . Som om flickan är utan hud. Allt - precis allt känns mer.


Hon ser mer. Hör mer. Det är som att människorna inre lyser och sprakar genom vinterkläderna och de perfekta leendena. Livstrådarna berättar historier som liknar hennes.


Hon klarar inte av att gå på stan. Det är ett som ett inferno. Hon har svårt att umgås. Svårt att gå ut. Svårt att andas. Svårt att vara.


Konsumtionen gör henne inte längre illamående. Arg.


Stressen ingen gillar men ALLA bidrar till. Alla känner. Hennes hjärta går sönder. Nu står hon i snön handfallen och ser på. Undrar om och när de ska vakna.


Och när de gör det - hur ska det tas emot av dem de älskar. För alla vaknar i olika tempo. Men ändå vet alla någonstans . Att konsumtion. Att stressen. Att allt det påklistrande, falska, drömmen om plast, glitter och perfektion bara är en förlagen tavla.


Själv står hon fortfarande ensam i sitt uppvaknade på många platser där hon ”måste” ( eller egentligen inte alls ) vara i december månad . Hon har lärt sig gå varsamt. Gå på tunn is. Äcklas av henne själv att hon inte kan vara den hon vill vara ) står still. Att vara osynlig. Genomskinlig. Att det i 11 månader om året går att lever , andas lätt innan - alltid går i spillror.


Hon vet oxå att hon aldrig kan bli riktigt lycklig denna årstid om hon inte börjar leva sant utifrån sitt hjärta. Det här är månaden jag har ”kvar” - säger flickan högt - Mitt sista ”YOU need to do the work”.


Priset hon får betala är högt. För högt om hon ska lyssna på skuggorna.


Skuggor från det förflutna är aldrig så tydliga som nu. De lyckas till och med ta sig ut i ljuset. Stå framför henne och rakt ut säga att hon inte duger. Att hennes känslor och längtan efter något annat än yta är barnsligt, egoist och fel. Fel. Fel . Fel.


Hon fortsätter att gå barfota. Känna kylan. Värken. Hon låter tårarna rinna. Lika naken som dem hon möter.


Dem vars blickar säger samma som hennes.


Det är över nu. Så hur länge ska vi fortsätta låsas att det är okej att gå emot det vi alla vill ha allra mest.


Julefrid 🙏🏽

113 views3 comments

Recent Posts

See All

September

Hej alla underbara själar! Augusti försvann nu står vi här mitt i ett glödhett september. Sprakande och gripande i sensommar värme är det...