top of page

Rätt är inte alltid lätt



Det började egentligen som en förnimmelse för flera år sedan. ”Vem är vi när vi inte visar upp oss för världen?”


Jag växte upp med många personer som skydde offentligheten och blivit uppfostrade att inte skryta. De hade allt . Men det var en dygd att jobba i det tysta. ”Verka men inte synas” hette det.


Sedan kom sociala medier. Och alla kunde synas. Alla ville synas. ”Syns du inte, finns du inte” hette det .


Själv jobbade jag med teknik och journalistik. Ordet var redan då min passion och mitt starkaste verktyg. Därav också blev de olika plattformarna mitt hem. Likt den tyngsta av droger drogs man in i det. Först genom att bygga dem, sedan verka på dem. I allt annat än i det tysta.


För en tid sedan läste jag en text jag skrev precis när Facebook lanserades. Tack vare vänner i usa hade jag fått tillgång till sajten långt innan den blev känd i Sverige och enbart inbjudna fick surfa runt och göra uppdateringar likt ”Emilia is…”


I texten ifrågasatte jag vad som kan komma att ske med människan när vi hela tiden ska berätta vad vi gör och med vilka. Vad sker med vår omgivning? Och med dig? Din dopamin nivå och självkänsla när vi måste berätta  ”Emilia is…” som några år senare blev just - ”Vad gör du just nu” till att idag vara retuscherade solnedgångar. Dansande "lyckliga" människor arrangerade i en dans mer skapad för dem som tittar på en skärm än de faktiska människorna som utför dansen?


Vad sker när vi måste uppdatera eller filma istället för att uppleva stunden. Har något ens funnits om det inte visats upp? Om presenten inte öppnas långsamt i en så kallad "unwrapping" ?


När all mystik är borta. All mänsklig närvaro är i telefonerna. Hur ofta ser vi inte detta på restauranger, konserter, bröllop? Människor likt zombies i telefonen istället för i stunden - När alla drömmer om samma materialistiska ting, gratis för vissa, ouppnåeliga för andra - när vi alla vill besöka samma resmål för där finns ”så instagramvänliga” stränder eller en TikTok fond att göra roliga videos emot.


Och var har ”verka men inte synas” tagit vägen? Finns de ens kvar?


Jodå det gör de - och de styr oss alla. Genom algoritmerna vi jagar. De verkar i det tysta. Ser på och med hjälp av AI räknas vårt nästa drag ut så vi utan att ens vet om det gör som de vill. Vi köper, reser, delar inlägg och spelar deras låtar helt utan att reflektera över vad som är sant, vad vi egentligen ”behöver” eller vill uppleva.


Vi låter oss styras. I jakten på att synas. På att visa upp, en värld vi alla någonstans vet inte är riktigt. För det riktiga pågår när telefonen får vila.


Hur vet jag detta? För jag har experimenterat med detta en tid.


Jag har medvetet och omedvetet fört anteckningar över mitt mående. Mitt rörelsemönster. Stoppat mig själv mitt i en rörelse för att dokumentera något som kanske borde upplevas. Jag har haft abstinens efter att visa upp. Få bekräftelse ( som ganska snabbt uteblir när man försvinner i algoritmernas svarta hål och människor glömmer bort en i det konstanta flödet av nya upplevelser hos någon annan ) eller bara dopaminskrolla.


Jag har noga studerat och läst massor av böcker och rapporter som styrker det jag ovan berättar. Att de som bygger tekniken vi så girigt använder . De använder den inte själva. De låter definitivt inte sina barn använda den. De ser på. Är stora namn men sällan vet allmänheten ens hur de ser ut. Eller att de överhuvudtaget existerar. ”Verka men inte synas” .


Allt fler som jag talat med börjar förstå det osunda i det samhälle som byggts upp under de senaste decennierna. Allt fler förstår men vanan och beroendet är stort. Nästintill sjukligt. Bara en bild till, bara en video till, det här måste sparas annars minns jag det inte, jag postar ”bara” på nära vänner.


Jag har varit med och byggt detta samhälle, precis som många andra som jobbat länge med beteenden på nätet. Med ”eye tracking” fick vi människor att stanna längre på våra sajter under tidigt 2000-talet . Med lockande "blå länkar" klickade sig folk vidare till det vi ville att de skulle läsa. Med färganalys blev upplevelsen mer behaglig några år senare. Rubriker gick att skapa för mer klicks utifrån kakorna vi samlade upp om besökarnas intressen. Jo vi anpassade precis som idag rubriker till individen. Vi visste allt. Redan då. Detta var i lindan.


Idag är det ett monster utan stopp. Förstå mig rätt. AI kan och kommer kunna användas på ett bra sätt. Vi måste bara förstå tekniken och hur den används av dem som vill tjäna pengar på oss. De som ”verkar utan att synas” där också flera godhjärtade själar såklart finns för att skapa morgondagens hjälpmedel och inspirerande yrken.


Men vi människor måste sluta blunda. Vi måste bilda oss. Vi måste ifrågasätta. Vara lyhörda. Ta pauser. Läsa på. Prata med varandra. På riktigt. Vakna.


2024 handlar om närvaro . Utveckling av individen du vill vara. Ställa rätt frågor - vara källkritisk. Välja vad du tar in.  Vad du delar vidare ( vissa påstår att mer än hälften av det vi delar idag är AI relaterat conntent som inte ens är riktigt . Det vill säga det är "målade" bilder och videos utan verkliga platser eller människor / djur ) .


Hur många timmar lägger du på nonsens? Lyssna på din intuition. Pausa scrollandet och lev lite. I nuet. Pröva. Det är svårare än vad du tror. Men att göra rätt är inte alltid lätt. Man måste bara göra det.


Verka utan att synas.


594 views1 comment

Recent Posts

See All

Nyårskrönika

Årskrönika Då var det dags igen. 2023 var ett brutalt år för mig på så många sätt. Det började med avgrundsdjup chock. Därefter va hela våren ett vakuum. Jag minns inte sist jag mått så dåligt. Trots

Min blogg 3.0

Läs mer

I många år har bloggen varit mitt verktyg. Min dagbok och min terapi. Genom förata bloggen Familjepussel.com, genom Mamma.24 tillbaka till familjepussel för att sedan de senaste 8 åren bloggat tillsammasn med en av mina bästa vänner, Pernilla Wahlgren på hennens bloggbortal. Tiderna förändras men min oassion för det skrivna ordet kommer alltid alltid bestå. När Instagram inte räcker till och när min skrivlust blivit dörstor sjösätter jag nu denna 3.0 som ännu en gren på mitt livsträd. Välkommen

bottom of page