Jag har alltid använt pennan. Eller egentligen måste jag redan här rätta mig själv. Tagnentbordet. Och inte ens det kan jag stava till. Där jag har alltid haft svårt för bokstäver, men aldrig för ord. Minns alltid melodin av ett ord, men aldrig hur det stavas. Ord har alltid varit en slags visa för mig. En sång som alltid dyker upp i skogen, på natten eller när jag undervisar. När orden kommer kan jag inte låta bli att skriva ner dem. Eller som i dagens virala värld - Säga dem.
Det här är INTE EN BLOGG.
Det här är mina berättelser. Mina skiftningar och mina kanaliserade upplevelser av verkligheten vi står i.
Rösten har alltid varit mitt tryggaste vapen. Eller kanska ska jag säga hamn. Min stilla vik där vågorna glittrar lugn och orden likt trollsländor sveper över vattenytan.
Jag kan helt enkelt inte sluta skriva.
Så här är jag. Drygt 6 månader och några dagar efter att jag skrev mitt sista blogginlägg hos Pernilla. Där kommer mitt bloggarkiv såklart ligga kvar , för det här är inte en blogg . Här kommer ni få följa en annan resa. Inte mitt liv. Utan mina ord
<3
Comments